Äntligen efter det långa året och många stora, spännande händelser så blev det semester! Och inte vart som helst, utan på min absoluta favoritplats – Kroatien. Jag älskar Kroatien och Adriatiska havet, det är där min själ trivs.
I all njutning av hav och sol känner jag mig ändå otillräcklig och maktlös. Varje gång jag ser en hemlös katt stannar min värld upp och det enda viktiga just då är att få fram mat och vatten till denna hjälplösa, vackra varelse. Och just den stunden, just då är min högsta prioritet att hjälpa.
En semester för många år sedan övertalade jag min mor och min far att låta mig ta med en liten kattunge jag hittade mitt i Dubrovnik till lägenheten vi hade i Kroatien. Denna lilla tös växte upp på parmaskinka, ost och mineralvatten, lärde sig kissa i duschen och när den var stor och stark nog fick en granne pengar att fortsätta mata katten och vi åkte hem. Denna gång hände dock något ännu mer anmärkningsvärt. Detta är historien om ”Mille” – gatukattungen från Kroatien som blev en svensk medborgare.
Efter att ha matat katter och kattungar och försett dem med vatten från dag 1 träffade jag på en otroligt liten, kolsvart misse med stora öron, ögon och tassar. Resten av kroppen var extremt undernärd, revbenen stack ut, det satt knappt kvar någon päls på kattungen, i ena tassen satt det tuggummi, pälsen var stel och kladdig av smuts och den lille sötnosen vinglade runt på sina smala ben. I vanlig ordning var det dags att ta fram vatten och försöka få tag på någon mat till den lille. Det gjorde mig så frustrerad att alla turistbarn lyfte den lille killen fram och tillbaka och föräldrarna fotade och alla var glada och sen efter att ha blivit lyft ett hundratal gånger blev den lille pojken nedsläppt och alla gick vidare för att äta. Alla utom han.
Så jag lyfter av kattungen från en unge som bär runt på honom och ger honom vatten. Precis vid stranden, på en restaurang där vi sitter, min sambo och mina föräldrar stannar vi där med honom i famnen. Så vi ordnar fram det vi kan till den lille killen. Han äter och dricker som en tok och sen slocknar som ett ljus i mitt knä. Han sover ytligt och sen vaknar och försöker slita loss tuggummit från sin lilla tass.
Han ligger såhär en bra stund och vill inte gå någonstans, så vi sitter tålmodigt kvar och matar honom mer..och mer..och mer. Och han bara sover och äter och sover och äter i omgångar!
Det börjar bli klart och tydligt att han är alldeles för liten och svag för att klara sig själv så det är dags att komma på en bra lösning. Jag vänder inte ryggen till ett djur i nöd och har definitivt inte i min själ att lämna honom där att svälta och dö, han vägde ett par hundra gram och att fånga mat själv existerar inte i hans lilla värld.
Så planer börjar ta form och rätt som det är sitter jag i telefon med jordbruksverket, veterinärkliniker, djursjukhus och flygbolag. Den lille fladdermusliknande kissen ska med hem till Sverige! Den här lilla kissen med den enorma personligheten har gjort mina föräldrar helt kära i honom och han får ett fantastiskt hem hos dem och en underbar vän i en stor, vit, lycklig samojed.
Det blev som alltid komplikationer på vägen och myndigheter som försöker sätta stopp, men jag ger mig inte och viker mig inte från det som är viktigt så efter ett antal dagar och många och väldigt långa samtal och telefonköer hade jag slutligen bråkat färdigt med alla som försökte stå i min väg och jag såg till att det blev som jag ville.
Denna söta kille har fått namnet Mlini, efter området där vi var och han kallas med ett enklare namn numera ”Mille”. Han äter väldigt mycket och är väldigt rolig och busig! Han undrar nog varför han blev ryckt från en så vacker och varm plats som Kroatien för att bli flyttad till väldigt kalla Sverige, men det var hans öde. Han är väldigt liten och när vi hittade honom knappt en månad gammal, mamman var försvunnen och han kände sig väldigt trygg när vi tog honom så Mille valde oss mer än vi valde honom.
Här ligger han och njuter av livet i min hatt
Om man ska ta något från den här historien är att det krävs så lite av oss för att göra så mycket för någon annan. Öppna ditt hem för någon som behöver det, och har du inte plats i hemmet har du en ännu mindre ansträngning att göra – ge dem mat och vatten! Det krävs så lite och gör så mycket.
Det finns inget mer givande än att hjälpa och lille Mille har verkligen sprungit på rätt personer på rätt dag. Plötsligt åkte han båt till veterinär, sen taxi, sen flyg och bil innan han ens förstod vad som hände, men denna trygga lilla kille kommer alltid vara ett fantastiskt minne av hur lite det behövs för att förbättra hela någons liv.
Det finns ett ord som på sanskrit som lyder ”maitri” och det betyder: vänskaplighet, medkänsla. Att behandla allt levande som en vän, med empati och omtänksamhet. Väldigt vackert.
Vad ska till för att vi alla ska leva ”mer maitri”?
“Have only love in your heart for others. The more you see the good in them, the more you will establish good in yourself…”
~ Paramahansa Yogananda
Namaste,
Aida.